Utgivningsordning

Frank Sinatra :: In The Wee Small Hours [1955]
01. In The Wee Small Hours Of The Morning
02. Mood Indigo
03. Glad To Be Unhappy
04. I Get Along Without You Very Well
05. Deep In A Dream
06. I See Your Face Before Me
07. Can't We Be Friends
08. When Your Lover Has Gone
09. What Is This Thing Called Love
10. Last Night When We Were Young
11. I'll Be Around
12. I'll Wind
13. It Never Entered My Mind
14. Dancing On The Ceiling
15. I'll Never Be The Same
16. This Love Of Mine

001 Frank Sinatra :: In The Wee Small Hours [1955]


Äntligen igång! Och en åtminstone teoretiskt bra start med Ol’ Blue Eyes.

Jag kan se framför mig en rökig, liten klubb där allting är lågmält med förälskade par i de små sofforna eller någon som sitter och väntar bara. Eller varför inte ett cocktail-party där man smyger runt. Sinatra gör mig definitivt inte besviken och det känns verkligen som ett snyggt sätt att starta dessa 1001 albumen. Han sjunger som jag förväntar mig: Sammetslent! Det är överlag väldigt snyggt och håller än men totalt sett så blir det för långsamt med sexton låtar på 60 BPM. Men det verkar trots allt som att ”praktiken” på Malmö Jazzradio har satt några spår…

Nu är det bara 1000 kvar!

Bästa spår: In The Wee Small Hours Of The Morning

Utlåtande: Äntligen har jag lyssnat på Sinatra på riktigt! Det bör bli fler gånger.

Elvis Presley :: Elvis Presley [1956]
01. Blue Suede Shoes
02. I'm Counting On You
03. I Got A Woman
04. One Sided Love Affair
05. I Love You Because
06. Just Because
07. Tutti Frutti
08. Tryin' To Get To You
09. I'm Gonna Sit Right Down And Cry
10. I'll Never Let You Go
11. Blue Moon
12. Money Honey

002 Elvis Presley :: Elvis Presley [1956]


Ytterligare en av de största artisterna. Inte heller här har jag något speciellt förhållande till honom.

Ett grymt kompband och med tanke på att varje låt är inspelad på en tagning så låter det fantastiskt. Gitarristen (som jag borde komma ihåg vad han heter) gör snygga fills, solar fräckt och har skön rytm. För första gången så lyssnar jag också på Elvis röst lite mer kritiskt och han sjunger verkligen bra. Dynamik, typ! Rak rock’n’roll och rockabilly med en och annan ballad gör att jag förstår att det slog som det gjorde men för mig är det mer några bra uppslag att spela covers på än att sitta hemma och lyssna.

Bästa spår: Tutti Frutti

Utlåtande: Wop-bop-a-lula-a-wop-bam-boom! Flera bra låtar men för mig är det lite för torftigt i produktionen. Men det var så det var på den tiden.

Louvin Brothers :: Tragic Songs Of Life [1956]
01. Kentucky
02. I'll Be All Smiles Tonight
03. Let Her Go, God Bless Her
04. What Is Home Without Love
05. A Tiny Broken Heart
06. In The Pines
07. Alabama
08. Katie Dear
09. My Brother's Will
10. Knoxville Girl
11. Take The News To Mother
12. Mary Of The Moor

003 Louvin Brothers :: Tragic Songs Of Life [1956]


Då trampar jag in på ytterligare ett område som inte är mitt. Det känns som lite ”originalcountry” på nåt sätt. Enkel kompgitarr med mycket mandolinsolo som i sig är ganska snyggt emellanåt men jag har nästan svårt att höra skillnad på låtarna å andra sidan. Rätt så snygga stämmor men som alltid i country så avslutas varje strof med en sur liten grisknorr.

Tillsammans med Göingeflickorna kunde de blivit 50-talets ABBA kanske.

Bästa spår: Kentucky

Utlåtande: Detta var verkligen inte min bag. Den hamnar längst bak i LP-backen igen...

Louis Prima :: The Wildest! [1956]
01. Medley: Just A Gigolo And I Ain't Got Nobody
02. (Nothing's Too Good) For My Baby
03. The Lip
04. Body And Soul
05. Oh Marie
06. Basin Street Blues / When It's Sleepy Time Down South
07. Jump, Jive, an' Wail
08. Buona Sera
09. Night Train
10. (I'll Be Glad When You're Dead) You Rascal You

004 Louis Prima :: The Wildest! [1956]


Vilket gott stomp! Ett första riktigt steg in i jazzvärlden! Tycker jag då…  Men det spretar ganska mycket åt olika håll. Han har en ganska häftig röst och det låter mycket spelglädje men spelglädje gör sig bäst på scen så jag fastnar inte direkt. Här är dock flera örhängen som tål att lyssnas på och gjorda av åtskilliga. Inte minst sitter David Lee Roths version av Just a gigolo/I ain’t got nobody i mitt huvud för evigt och han verkar ha haft denna som förlaga.

Bästa spår: Just A Gigolo / I Ain't Got Nobody

Utlåtande: Glatt överraskad och det var med ett litet leende på läpparna som jag lyssnade.

Fats Domino :: This Is Fats [1956]
01.The Rooster Song
02. My Happiness
03. As Time Goes By
04. Hey La Bas
05. Love Me
06. Don't You Hear Me Calling You
07. It's You I Love
08. Valley Of Tears
09. Where Did You Stay
10. Baby Please
11. Thinking Of You
12. You Know I Miss You

005 Fats Domino :: This Is Fats [1956]


Mja, jag vet inte riktigt… Detta är mest eventuella covers om man tar upp musikerkarriären igen. Det låter mycket Blueberry Hill fast ändå inte riktigt lika bra. Här är det dock enbart tvåminuterspår så det gäller att klämma in en kort vers och refräng för att få plats med solo också. Och solo finns det, mest ganska småfräcka saxsolo men bongosolot i Don’t you hear me calling you var lite oväntat.

Bästa spår: It's You I Love

Utlåtande: Spikpiano funkar bra på en låt men ett helt sound blev för mycket.

Duke Ellington :: At Newport [1956]
01. Star Spangled Banner
02. Black And Tan Fantasy
03. Tea For Two
04. Take the 'A' Train
05. Festival Junction*
06. Blues to Be There*
07. Newport Up*
08. Sophisticated Lady
09. Day In, Day Out
10. Diminuendo In Blue and Crescendo In Blue*
11. I Got It Bad (and That Ain't Good)
12. Jeep's Blues*
13. Tulip or Turnip
14. Skin Deep
15. Mood Indigo

006 Duke Ellington :: At Newport [1956]


Detta är den senare utgivna, utökade versionen med hela den berömda konserten. Och det är nog tur det… Det börjar ganska trevligt med ett härligt svängande storband. Men när jag kom fram till de låtar som låg på den ursprungliga plattan så kommer jazzspöket fram. Min inställning till jazz har nästan alltid varit att det är ett enda långt solo och Diminuendo In Blue and Crescendo In Blue lever gott upp till det. Jag gillar solo men detta är för mycket. Jeep’s Blues däremot är helt OK med ett riktigt fräckt blås fast fortfarande lite för jazzig ändå. Precis som med Sinatra så gillar jag de ”vanliga” storbandslåtarna men det stannar där.

Bästa spår: Take the 'A' Train / Jeep's Blues

Utlåtande: Jazzbacillen har inte smittat mig men väl gett mig utslag.

Frank Sinatra :: Songs For Swingin’ Lovers! [1956]
01. You Make Me Feel So Young
02. It Happened in Monterey
03. You're Getting to be a Habit with Me
04. You Brought a New Kind of Love to Me
05. Too Marvelous for Words
06. Old Devil Moon
07. Pennies From Heaven
08. Love is Here to Stay
09. I've Got You Under My Skin
10. I Thought About You
11. We'll Be Together Again
12. Makin' Whoopee
13. Swingin' Down the Lane
14. Anything Goes
15. How About You

007 Frank Sinatra :: Songs For Swingin’ Lovers! [1956]


Aah, det dröjde inte länge förrän jag fick återhöra Frankie Boy. Det här är fantastiskt bra! Jag passar så klart på att försöka lära mig lite mer om artisten och albumet ifall andan faller på. I det här fallet så var det mödan värt att se att det är Nelson Riddle som har arrangerat. Detta är snäppet bättre än In The Wee Small Hours på alla plan: sång, tempo, låtar och inte minst feeling. Storband är coolt och de spelar riktigt bra och Sinatras röst är verkligen som sammet även vid de tillfällen han tar i. Att Sinatra var en superstjärna var inte konstigt.

Bästa spår: I've Got You Under My Skin

Utlåtande: Sammetslen röst med en driven orkester gör ett rejält intryck och avtryck! Jag är väl på väg in i vuxenlandet som gillar det här...

The Crickets :: The ’Chirping’ Crickets [1957]
01. Oh Boy
02. Not Fade Away
03. You've Got Love
04. Maybe Baby
05. It's Too Late
06. Tell Me How
07. That'll Be The Day
08. I'm Looking For Someone To Love
09. An Empty Cup (And A Broken Date)
10. Send Me Some Lovin'
11. Last Night
12. Rock Me My Baby

008 The Crickets :: The ’Chirping’ Crickets [1957]


Back to basics… Jag vet inte om Buddy Holly också råkade ut för skrikande tonårstjejer men i så fall har jag svårt att se det framför mig. Dessa svärmorsdrömmar i beige kavaj och röd slips som spelar tyst och lugnt och doa-doa-doa-aaaaaaaaaaaaar sig genom låtarna gör inte inte någon förargad. That’ll Be The Day är en bra låt och skulle passa i vilket coverbands repertoar som helst men sedan tycker jag att det är ganska slätstruket rakt genom förutom Not Fade Away som är lite annorlunda rytmiskt och därmed aningen mer intressant.

Bästa spår: Not Fade Away

Utlåtande: Mest bara trist

Count Basie :: The Atomic Mr. Basie [1957]
01. Kid from Red Bank
02. Duet
03. After Supper
04. Flight of the Foo Birds
05. Double-O
06. Teddy the Toad
07. Whirlybird
08. Midnite Blue
09. Splanky
10. Fantail
11. Lil' Darlin

009 Count Basie :: The Atomic Mr. Basie [1957]


Jag vet inte om termen speed-jazz finns men denna plattan börjar på detta vis. Finessen är att storbandet ändå håller sig inom gränsen för det melodiska även om jazzsvängarna tas ut rejält emellanåt. Här finns det en skön melodi för det mesta och även om det lyser genom jazz så funkar det fantastiskt bra.

Flight of the Foo Birds har jag faktiskt redan hört men då var det helt utan instrument med The Real Group men det är faktiskt ganska likt, dvs de har gjort sina a cappella-version väldigt bra. Även Whirly-Bird är igenkännd som signatur för det gamla teveprogrammet Tekniskt Magasin (det med fem orunda kugghjul som snurrar till just denna låten i signaturen…). Ytterligare kända alster är Splanky som är en laidback pärla som så småningom kommer igång med ett blås som är tungt och har en hook som sitter sedan innan. Trots allt en trevlig upplevelse och bra uppdatering av mina kunskaper på sådant jag faktiskt hört.

Bästa spår: Splanky

Utlåtande: Greven regerar för en stund åtminstone

Thelonious Monk :: Brilliant Corners [1957]
01. Brilliant Corners
02. Ba-lue Bolivar Ba-lues-are
03. Pannonica
04. I Surrender, Dear
05. Bemsha Swing

010 Thelonious Monk :: Brilliant Corners [1957]


Detta är ett namn som jag har sett ett otal gånger när jag letat noter på biblioteket men aldrig haft en aning om vad det är. Det är inget jag ångrar när jag satte tänderna i det här. Det kom ordentligt med vatten på jazzkvarnen… Titellåten är ett überstressat hopkok av instrumentalistpartier som inte säger mig ett dugg. Som utplockade partier kan jag uppskatta musikernas tekniska kunnande men som musik går det inte att lyssna på! Egentligen är det inte något annorlunda med de andra fyra spåren men Pannonica känns aningen bättre där jag återigen får upp en bild av en rökig klubb från 50-talet i mitt inre. I surrender, dear är som hämtat från vilken cocktailbar som helst.

Bästa spår: I surrender, dear

Utlåtande: Detta är min sinnebild av jazz. Och det är inget positivt med det...