Marcus Wiklund
Med gott humör samlades gruppen (kunde varit bättre om Sverige vunnit EM-matchen mot Belgien kvällen innan /Jonas) vid flygbåtarna i Malmö. Klockan 08.00 avgick båten och resan var officiellt invigd. Klockan 11.00 satt vi tryggt och säkert på planet och undersökte spel/video-möjligheterna. 11.55 (25 minuter efter "take off") fick vi ett meddelande om att vi bjöds på lunch på flygplatsen medan de skulle fixa ett mindre fel på planet... Bränsleläckage!!! Ny beräknad "take off" 13.30.
Humöret hölls högt av den lunchcheck på 185kr som vi tilldelades... det var ät och drickdags! Även på ett ställe som Kastrup så räcker detta långt vad det gäller lunch. Mätta och belåtna satt vi åter på planet kl 13.30 och Singapore väntade oss bara "några" timmar framåt.
Dessa "några" timmarna avlöpte förhållandevis fort pga gratis dricka, en lång dryckeslista, video, videospel samt gott sällskap och sömn för en del av gruppen. Klockan 08.12 landade planet i Singapore.
Marcus Wiklund
08.12 landade planet och strax därefter vällde en sliten, glad och yr grupp ut på flygplatsen. Vi skaffade taxi och for iväg till hotellet för att lämna vår packning. "Royal Peacock" låg nere i China Town och det tog ett tag att ta sig dit, men resan var intressant och gav oss en första blick av staden.
Packningen lämnades och vi vandrade iväg på skilda håll för att undersöka byn vi anlänt till. Vädret var lite molnigt med genomsprickande solskensstunder och snart lämnades de 26 graderna som morgonen hade erbjudit. Bromsade, men ej stoppade av denna värme (och höga luftfuktighet), hann vi undersöka närområdet innan klockan 14 då vi återsamlades i hotellet. En välbehövd siesta (på AC-rummet) och vi kom iväg igen strax efter 17. Vi fastnade på, vad som vi enades om var, turiststråket av restauranger. Dessa låg vid floden och var markant dyrare än de vanligare restaurangerna och matbasarerna (vägen/området hette Boat Quay). Efter maten gick vi och tog en gemensam öl och därefter droppade vi av efterhand för att ta oss tillbaka till hotellet för en väldigt efterlängtad natts sömn. Vädret var fortfarande väldigt varmt och fuktigt, men AC:n hjälpte och vi drömde oss snart bort till fjärran platser...
Tobias Sörensen
Föregående kväll hade vi enats om frukost klockan 9, och så blev det också. Juice, rostat bröd, kaffe för de som är lagda åt det hållet, samt "American Breakfast". Ägg, bacon, och bruna bönor (??? mina var vita?? /Anna P, bruna vita, jag äter dem inte /Tobias) kändes lite konstigt för mig som knappt äter frukost normalt, men det slank ner. Efter frukosten så var det dax att se staden. Vi enades om att Singapore Airlines sightseeing-buss nog kunde vara lämplig och tog därför tunnelbanan till Suntec City. Det kostade 80 cent (4-5 kr) och tunnelbanan var utan tvekan den fräschaste jag sett. Inget klotter eller söndriga stolar.
Suntec City är ett av de många shoppingcenters som finns i Singapore och väl där gav sig folk iväg på jakt efter kameror, MD-spelare och hattar. Det blev en del dramatik då en person trillade ner över ett räcke och föll 5m ner och träffade ett betonggolv. Jag tog rätt illa vid mig då ingen verkade speciellt intresserad av att hjälpa till. En del av oss hade passat på och ätit medans andra fortfarande strosade omkring och kollade på elektronik så därför delade vi på oss. Som som inte gjort det passade på att äta i källaren på köpcentrat. Chopped fried chicken with rice samt lemon borley blev det för de flesta av oss.
The Singapore Airlines Hop-On bus tog oss till Singapores botaniska trädgård där vi kollade på otroligt välansade gräsmattor, tropiska växter, samt vissa ovanliga exemplar av STREKO-medlemmar. För första gången på resan blev vi även överraskade av det tropiska regnet. Först ett par stora, tunga droppar och kommentaren "Äsch, det blir inget" för att sedan avlösas av en enorm störtskur. Som tur var fanns det "shelters" utplacerade lite överallt i "parken". Vi som hann dit först kunde knäppa ett par bra bilder av de som kom springandes. Näst sista bussen tillbaka till Suntec City. Letade internet café och käk på vägen tillbaka. Träffade de andra vid Boat Quay där vi var samlade ett tag innan folk började droppa av hem eller drog vidare till andra ställen.
Jimmy Rubin
I dag var det dax för vårt första studiebesök. Efter en bastant frukost stog det tre minibussar utanför hotellet för att ta oss till IBM. Klockan hade då närmat sig halv 9. Efter en lång tur hamnade vi till slut vid ett par byggnader. Inga skyltar fanns men där skulle IBM ligga. Vi hade kommit rätt och en stund senare satt vi och lyssnade på en presentation av IBM och IBM Storage Division. Efter detta gick vi runt och tittade på hur en hårddisk tillverkas. Det vi fick se var ett renrum där en stor del av hårddisken sattes ihop. Intressant men guiden pratade lite dålig engelska. Det fanns också ett rum där de färdiga hårddiskarna gick igenom en serie tester för att kontrollera om det ev. fanns några fel.
Då rundvandringen var slut kom vi tillbaka till presentationsrummet. Med under besöket fanns även en amerikan. Han tipsade om div. ställen som kunde vara värda att besöka. Det var ett intressant besök och alla var jättetrevliga. Allt var slut vid 12.00.
Under dagen var vi alla iväg på olika håll. De flesta hamnade på Orchard Rd och en del på SIM LIM. På morgonen hade vi bestämt att en tur till zoo skulle vara underbart. Och varför inte passa på och se världen enda nattsafari. Vid 8 på kvällen samlades vi för att åka iväg. Det blev tunnelbana och buss. Det låg lååångt iväg. På bussen var man tvungen att ha jämna pengar, 1.30. Väl framme möttes vi av en hord bussar och taxis. Det fanns två möjligheter till nattsafari, gå eller tram. Alla valde tram för att man fick se allt på det sättet. Då man fick man även gå runt så det passade oss bäst.
Innan vi hoppade på smörjde alla in sig med myggmedel. Det fanns lite myggor där uppe i djungeln. Denna trip var verkligen värd pengarna, $20. Anders J fick studentrabatt. Där djuren fanns var det upplyst. Underligt hur de hade lyckats få alla djur att komma fram så att man fick se dem. Det fanns en mängd olika djur. Getter, antilooper, kattdjur, m.m! Ibland var djuren så nära att man kunde ta på dem. Dock ej lejonen vilket var synd. Häftigaste djuren var fladdermössen, de var inte lite stora. Efter zoo åkte vi taxi hem.
Mikael Ranbro
Efter en gemensam bönestund för att fira Muhammed, intog vi frukosten med en säkerhet som bara två dagars övning kan ge. Det var t o m nästan så att uppassaren verkade ha koll över saker och ting. Tiden närmast efter frukost har ägnats åt enskild meditation. Personligen har jag kommit fram till att vi idag borde ha nått acceptansstadiet. Dvs vi accepterar den fuktiga hettan istället för att fly från den, vi accepterar magnetkortens opålitlighet och jag tror även att vattnet i duschen accepterat att det ska vara varmt på morgonen. Dagens andra mål blev (åtminstone för undertecknad) de japanska och kinesiska trädgårdarna. Det blev en strapatsrik färd då Wioletta redan utanför hotellet blev angripen av en illasinnad fågel. Efter att ha rensat Wiolettas hår och transporterat oss ut ur staden kunde vi dock njuta av 300 år gamla bonzai-träd och konstfullt planterade plastblommor. Magnus kommentar att det kostar S$4 för en flaska vatten i trädgårdarna.
Tillbaka i China Town gav jag mig, efter en stunds vila, ut på jakt efter en hårklippning. Jag klev in i första bästa salong och sa: "Can I have a haircut please?" "Coloring?", svarade frisörskan. "No, a haircut", försökte jag. "You want coloring?" "No, only a haircut. How much is it?" "15 dollah for haircut, 5 (ingen aning om vilken summa det var) dollah coloring." Till slut enades vi i alla fall om att jag bara ville klippa mitt bleka hår. Efter en kort konversation där frisörskan bland annat frågade var i Singapore jag bodde och om jag var gift, förlöpte klippningen utan vidare problem.
På väg ut på stan igen mötte jag tre käcka gossar i hawaii-skjortor. Tillsammans besökte vi ett hindutempel som förutom de sedvanliga hårdplastdekorationerna även pryddes av en elegant cola-automat.
Kvällsmat åt vi på innehaket där Marcus hade en S$30-kupong. För denna kupong fick han en grillad/överkörd anka som, bortsett från näbben, verkade utsökt.
Nattaktiviteterna inleddes med öl och karaoke på Tequila Mama. Vissa spelade även tärning och biljard, och en liten delmängd försökte lära sig behövliga fraser på mandarin så som "me miss you a long time" av de söta servitriserna. Eftersom TM stängde redan kl 2 så gick de fotbollsintresserade till en pub med uteservering och storbilds-TV. Efter lite prutande och köpslående gick de med på att ha öppet hela fotbollsmatchen mot att vi köpte öl och cola för S$70. Tragiskt nog blev matchen (Sverige-Turkiet) ingen succé. 0-0 efter 90 ganska händelselösa minuter. Läggdax 05.15.
Linus Pizunski
Efter en kort sömn på ca 15 minuter (för de som bevittnat fotbollsspektaklet) gick dock brandlarmet efter ett närstående blixtnedslag. Det bör poängteras att det var åskdundret man vaknade av och inte brandlarmet som knappast fyllde någon funktion då ljudnivån från det låg i klass med AC:n. Själv somnade jag om omedveten om att det var ett brandlarm men de som bodde närmre alarmet gick ner och konstaterade att det var ett falsklarm.
---- morgon ----
Efter den sedvanliga frukosten var det dags att bege sig till busstationen. Vi bestämde oss för att ta tunnelbanan vilket innebar släpande på ca 20kg på Singapores varma gator. Vi skulle tagit taxi; vi fick reda på att de som satsat på taxitur betalat lika mycket som oss för transport minus väskmaratorn i 30 grader.
Väl framme på stationen var det dags att konfronteras med en av de mest aggressiva toaletterna i Singapore. Någa, det finns ju värre.
Vid 14.30 tiden började vi rulla iväg mot Melaka. Inte långt därefter blev vi utschasade ur bussen för att gå genom den singaporeanska tullen. Där stämplade de lite och tog lite papper. En 400-metersfärd senare ville den malaysiska tullen att vi skulle gå igenom samma procedur samt släpa väskorna genom tullen. Vi såg väl för ofarliga ut för inte ens en tjänsteman stod och glodde misstroende på en som sig bör.
Turen till Melaka förflöt ganska fort, varvade lite läsning av Lonely Planet med att titta ut på det malaysiska landskapet, som mest verkade bestå av oljeplantsodlingar. Till skillnad från i Singapore var det få skyltar med engelsk text man kunde se och många av byggnaderna såg lite slitna ut. Det verkar som om husen slutar att underhållas när bygget är klart.
Vi kom fram till Melaka vid sju tiden och trots övertalningsförsök så ville inte busschaffören släppa av oss vid Garden City (där vi skulle bo) som trots allt verkade ligga på vägen. Efter en kort taxitur var vi dock framme i Garden City, som såg ut som en hop normala fräscha höghus, det fanns till och med en pool.
Då alla av oss var hungriga dumpade vi packningen på rummen, eller snarare lägenheterna, för vi hade hyrt tre lägenheter i Garden City komplexet och rusade ut för att hitta lite mat.
Vi begav oss in på en restaurang och beställde två olika slags kycklingrätter, en sötaktig med brynt&kokt kyckling och en fried chicken samt ris, bönor och de där thailänska bladen vars namn jag lyckats glömma. Det smakade helt ok.
På kvällen så verkade de flesta av oss utmattade efter dagens bussresa och gårdagens fotbollsnatt.
Det intressantaste med lägenheterna var definitivt handfatskranarna, som lät som en hjord panikslagna elefanter som vilt trumpetande springer omkring, när de användes. Typiskt partytrick att väcka grannarna med. En annan intressant feature var de små myror som kröp omkring mest överallt som små husdjur. I övrigt var boendet luxuöst med tanke på priset.
Pernilla Persson
Det som alla nog mest kände för var ett dopp i poolen men eftersom vi nu kommit till en stad med mycket historik blev det en liten rundvandring i staden. Första stoppet gjordes vid ett gammalt portugisiskt fort. Det fanns inte mycket kvar av själva fortet men väl uppe hade man en otrolig utsikt över vattnet. Solen stekte på men de tappra knatade muntert vidare. Lunch blev det på ett café.
På kvällen samlades gruppen i vår lägenhet för lite sociala aktiviteter (!?). Vid ena bordet spelades det tärning friskt och den som lade ner hela sin själ i spelet var Tobias. Hans taktik blev mer & mer komplicerad för varje runda och rumskamraterna började bli oroliga så det bestämdes att Tobias skulle få sova på balkongen, bakom galler. Det tyckte Tobias inte gjorde så mycket utan spelade glatt vidare.
När hela spelet började urarta gick jag och lade mig, men bara för någon timme. Vid fyra vaknade vi av en åskknall, nästan i stil med den i Singapore. Vi gick upp en stund och tittade på fotbollen, tog in kläderna från strecket och väntade ut ovädret.
De olika grupperna som bildades efterhand som värmen blev allt mer påfrestande var ett marinmuseum, china town, osv.
Patrik Persson
Planen för dagen var sightseeing-turen på floden kl 11. Dessförinnan hade vi (jag delade lägenhet med Anders J, Jimmy, Wioletta & Magnus) en förhållandevis civiliserad frukost på kaffe och mackor. Hotellet är över huvud taget civiliserat, med fin inredning, ett kök, flera duschar och en fin blå hotellpool.
Med en förbluffande precision sammanstrålade D'Tour vid flodbåtens landgång någon minut innan 11. Ett gäng av oss tog plats i båtens för och fick en utmärkt utsikt över det gamla Melakas flodstrandskvarter. Här kunde man se skillnaden i folks bostäder. De som hade det väl förspänt bodde i fina villor, medan andra bodde i ruckel av korrugerad plåt. Fast behovet av isolering är nog lägre än hemma i Lund, så det är kanske inte så farligt.
Guiden hade alla möjliga sorters högintressant information att dela med sig av. Exempelvis fick vi veta vilket caféruckel som varit med vid inspelningen av filmen Entrapment (Sean Connerys namn nämdes rätt många gånger), vad alla (ja, ALLA) ödlorna på flodstranden hette i förnamn, samt guidens förslag på restauranger. (En viss maskopi mellan guiden och restaurangerna kan misstänkas.)
Själva guideinformationen var egentligen ganska tunnsådd. Icke desto mindre var rundturen (på ca 1 timme) överlag uppskattad. Vi fick oss diverse kvacksalvartips: gin & tonic mot malaria, rödvin mot för mycket kolesterol. (Kininet i tonicen lär vara bra mot malaria, och ska man ändå drabbas av sånt tjänar man nog på att stärka självförtroendet med en slatt gin också.) Som avslutning tog guiden avsked på alla upptänkliga språk, inklusive eskimå och svenska.
Strax efter turen delade vi upp oss i smågrupper. Vår grupp (dvs jag, Anders J, Jimmy & Wioletta) gick och tittade på omgivningen innan vi tog lunch. Vid lunchen fick vi för övrigt en smärtsam lektion i vad som händer om man beställer mat utan att ta reda på hur stark den är.
Efter lunchen gick vi på prylshopping i en butik vi spanat in kvällen innan. Där fick vi fastlagt att sydostasiaters oförmåga att särskilja "r" och "l" inte har med talspråket att göra - expediten stavade minsann "frog" som "flog" på kvittot. (Jag köpte lite träfigurer av katter och grodor.)
Efter pryljakten i värmen passade vi på att ta en trishaw (dvs cykeltaxi med dubbel sidovagn) hem till hotellet. Rätt spännande faktiskt. Trishaws låter sig inte styras av petitesser som trafikregler eller vägsträckning. Även om vi redan härdats en del av den malaysiska trafiken är det något speciellt med att vingla fram på cykelskjuts, mot enkelriktningen, mitt i vägen.
Pausen på eftermiddagen ägnades åt plask och lek i den fenomenalt uppskattade hotellpoolen. Pojkarna brottades grabbigt i vattnet medan flickorna tjoade enligt känt mönster.
På kvällen tågade hela församlingen i gåsmarsch iväg mot en portugisisk restaurang som någon var nyfiken på. Väl framme befanns prisläget ogynnsamt och vi flydde till en näraliggande sylta med liknande inriktning. Med tanke på utsikten -- Melaka-sundet i solnedgången -- så var det inget misslyckat val.
Anna Persson
Idag var det dags att åka vidare till KL. Efter intensiv packning tog vi taxi till busstationen. Bussbiljetten kostade ynka 7RM. Vi blev dock lite oroliga när bussen stannade i utkanten av Melaka men förstod snart att det var en bensinmack vi stannat på. Innan avresan åt vi på A&W där det enda som gick att köpa att dricka var Root Beer. Nyfiken som man är (kan även läsas: dum som man är) beställde jag med glass i. INTE att rekommendera.
I KL hittade vi hotellet Malaya direkt. Lite svårare blev det när vi skulle hitta turistbyrån. Vi upptäckte att KL inte alltid är anpassat för gående. När vi slutligen såg turistbyrån över gatan såg vi även en liten dam som låste porten. När hon fick syn på oss, en grupp besvikna västerlänningar, öppnade hon direkt igen och var väldigt hjälpsam. När vi var klara fick den stackars damen springa till stationen för att hinna hem i tid!
Efter mat gick de flesta av oss på shoppingrunda bland de otaliga antal ståden med piratkopior av allt som kan tänkas bli kopierat. De flesta köpte svenska fotbollströjor inför nattens match, Sverige-Italien. Pernilla och jag bröt av med varsin Hello-Kitty tröja. Här gäller det att pruta rejält för att inte bli lurad (vilket man nog blir ändå!).
Kvällen avslutades på hotellet där vi 10 st klämde ihop oss i ett rum för att se filmen Three Kings. Alla obscena ord var som tur var bortcensurerade så att även vi lite yngre fick titta. Nu blev vi 11 1/2 personer när Atlas (Marcus) den store anlände. I natt ska vi se fotboll. Resultatet meddelas i morgon.
PS. Anders P, har en snygg blåtira från de lite för vilda poollekarna.
PS2. Kitty Rules!
PS3. Nu har vi även stött på V-sektionen.
Anders Persson
Hejsan dagboken!
Idag började vi väldigt tidigt. Sveriges sista gruppspelsmatch började redan 02.45! Det såg jättebra ut förutom att det till slut blev seger för Italien med 2-1 och världes rasade samman. Dock inte KL så efter ytterligare några timmars sömn steg jag upp och begav mig till hotellets frukost. De hade ett lite större utbud än Singapore med kalla vita bönor och cirkulära stekta ägg som features. Och en brödrost dimensionerad för ett normalstort studentrum.
Allmän anarki rådde vid bestämning av sightseeingmål men det bestämdes träff kl 13 vid Petronas. Dagen började dock med föreningsbestyr. Jag och Sara gick till Impressions och träffade Nick Tan. Där betalade vi resten för hotell Malaya och trippen till Taman Negara. Vi fick ju först hämta ut pengar på banken. Efter affärerna var avklarade gav vi oss så sakteliga mot Petronas. Vi tog tunnelbanan dit och hoppade av på KLCC. Upp kom vi i ett köpcentrum som var GANSKA stort. En och en annan exklusiv affär fanns där också. Jag höll ju på att glömma att Sara glömde sin kamera hos Impressions så vi fick ju gå tillbaka! Vi fegade med maten och tog en burgare hos BK. Efteråt köpte vi jättekanelbullar tjocka som en Whopper.
Vi sammanstrålade som bestämt och räknade ihop oss som vanligt. Efter flera minuters köande tyckte vi att kön var för lång och bestämde att torsdag morgon är en bättre dag. Alltså vände lämmeltåget om och gick in i centrat igen för att leta mat. När vi kom in tryckte någon på amerikaniseringsknappen och alla fick en oemotståndlig lust att se Tom Cruise rädda världen. Jag själv, som inte är det minsta påverkad av denna amerikaniseringsfaktor, tyckte att denna tid går att spendera bättre, tex bli lurad av gatuförsäljarna. Biobiljetter inköptes och mat intogs i varierad form för de som inte ätit ännu. Vi blev fem stycken (Jonas, Marcus, Mikael, Linus och jag) som gav oss iväg på en liten irrfärd som var tänkt att gå till KL tower. Vi kom också dit om än lagom svettiga. Vi gick in och uppklädda som vi var åkte vi tillsammans med Mr Vak (Marcus) upp till 360-gradersrestaurangen. Vi snålade inte utan slog på stort med tårtbit och kaffe/té. Man skulle ju kunna förmoda att radiomottagningen var lite bättre i ett av världens högsta teletorn, men icke. Efter att ha åkt nästan ett helt varv åkte vi de 282 meterna ner igen och ansträngde våra knän på vägen nerför och hemåt.
Väl hemma på hotellet bestämde benen helt själv att de ville vila och då gjorde även resten av jag detta. Efter ett par timmars slappande och när resten begivit sig till bion så gick jag ut igen för att pröva lyckan med min prutning. Jag har nu också införskaffat en Sverige-tröja och än så länge lever jag i villfarelsen att min är billigast (RM18). Jag hittade även ett par sällsynta exemplar av K-kex. De blev kurtiserade en stund men sedan fick de flyga sin kos. När jag kom tillbaka till hotellet igen intog jag högsätet igen och tittade på den helt igenom oamerikanska filmen "Dödligt Vapen X". Denna kulturella höjdpunkt avslutar tisdagen som började så sorgligt.
Emil Olofsson
Jag tänkte börja med gårdagen, då Anders inte var med på bio, mest bara för att även jag vill klipp&klistra lite i dagboken. Mission Impossible II bjöd inte på några överraskningar utan var den actionrulle alla hade förväntat sig, vilket inte innebär att den var dålig. Det djupaste intrycket som filmen gav var nog trots allt det från biostolen.
I förmiddags genomförde vi vårt besök på Kuala Lumpurs universitet. Besöket blev mycket lyckat, mycket tack vare den väldigt trevliga "guiden" vi hade på universitetet. Jag kan inte påstå att jag på min korta visit kunde upptäcka några större skillnader mellan hur undervisningen genomförs här och hur den genomlids på LTH. Principen för undervisningen är att om man placerar en stor mängd kunskap, i form av böcker och föreläsare, nära studenterna borde kunskapen sakta överföras till studenterna. Ju längre man stannar på universitetet desto visare blir man. Samma princip praktiseras flitigt av studenter vid baren.
Universitetets lokaler var väldigt enkla, i klass med LTHs. Imponerande var att de i ett litet rum fyllt med datorer och ca 50 personer lyckades behålla en behaglig luft. Någon från LTH borde snarast möjligt åka på studiebesök.
Efter besöket på universitet splittrades vi i mindre grupper och jag vet inte än vad de andra har hittat på.
Jag gick till baksidan av Merdeka square och satte mig i skuggan av en palm för att skriva lite vykortsamt i denna bok. Efter att ha skrivit ett par vykort fick jag sällskap av en som var intresserad av boken (T'UNG SHU, en bok om den kinesiska almanackan) jag hade liggandes brevid mig. Jag hoppades på att jag nu skulle få lite hjälp av en tvättäkta kines. Det visades sig dock att han var malay och endast behärskade ca 20 engelska ord varav minst 5 var "OK" med lite olika betoningar (OK, OK!, OK?, OK!?!....)
Malayen byttes strax ut mot en otroligt intressant och intelligent uteliggare som pratade flytande engelska. Med honom har jag nu suttit och diskuterat tyska turister, sevärdheter i KL, diskrimineringen av kristna i Malaysia, malaysisk historia mm i nästan två timmar.
Jag har nu fått höra att dagens tröstpris borde gå till Jonas pga inköp av lågtalande högtalare och ofrivilliga bad. Mer om detta i morgon kanske då Jonas tar över pennan.
Jonas Morwing
Mina minnen av morgon är riktigt tydliga först då det gäller tiden efter 03.00. Då stod jag, Johan, Tobias och Mikael på någon gata i centrum och undrade var alla andra blev av samt var det disco var som vi skulle ta oss till.
Efter en kort tid fick vi hjälp av en engelsk kille och tre tjejer från Borneo, som skulle leda oss rätt. Det slutade med att de ledde oss runt, runt i staden och den enda dansen blev min och Johans fågeldans som vi visade för tjejerna, utanför Twin Towers, och som mäkta imponerade.
Vi hade alltså festat kvällen innan. Det var Anna P, Pernilla & Sara som bjudit in oss till deras rum. Alla var där. Vi berättade historier om dagen, drack "WC-anka" och "lyssnade på musik" ur mina nya högtalare (lyssnade är kanske en överdrift).
När min klockan ringde kl. 8, hade jag inte sovit en blund på hela natten. Det var då dags att äta frukost för att sedan bege oss av till Petronas Twin Towers. Det var många som hoppade över besöket i tornen, dels eftersom det var så tidigt "dagen efter" och dels eftersom alla hade varit uppe i KL Tower innan och sett utsikten över stan. Jag kämpade med att hålla ögonen öppna och stod så småningom på bron mellan de två tornen och betraktade utsikten. Det kanske inte var så speciellt, jämfört med KL Tower, men nu kan man i alla fall skryta med att man varit uppe i världens högsta byggnad.
Sen stack jag hem och sov. Jag steg inte upp förrän vid 17-tiden och försökte då få tag på Malaysias landslagstränare i "Sepak Takraw" för att få komma och titta på deras träning. Vi bestämde oss till slut för att åka ut till National Sports Complex, trots att vi inte fått tag på tränaren. Det visade sig vara ett gigantiskt modernt sportområde med flera olika arenor. Vi hittade aldrig någon Sepak Takraw, men fick istället besöka National Arena - en fotbollsstadium som tar 115 000 åskådare. Därifrån tog vi tåg och tunnelbana till Petronas igen. Nu framförallt för att jag skulle träffa Maria, en av de tre malaysiska tjejerna från kvällen innan, och även för att äta kebab och se på bio. Vi blev emellertid för sena för bion och folk begav sig istället hemåt.
Innan jag gick och lade mig ringde jag hem för att gratulera min syster som fyllde år (3 minuters pratande = RM 10).
Frukosten på fredagen bestämdes till kl 9, vilket är nu.
Wioletta Kruslund
Vid frukosten började det vanliga dividerandet om vad som skulle hända under dagen och vem som skulle var osv. Först gick vi till stationen och köpte biljetter för tågresan från Kota Bharu till Singapore (vi innebär ej Anna P, Pernilla, Marcus och Jonas, ty de ska köra bil).
Efter det skildes vi åt i huvudsakligen två grupper. De som var lite mer exalterade över midsommar åkte till IKEA för att försöka få tag på lite midsommarmat. En annan klick, inkl. mig själv, åkte till Batu Caves. IKEA-folket lyckades ej köpa någon sill och potatis men var mycket nöjda med sin lunch: köttbullar, kokt potatis, gräddsås och lingonsylt. Snällt nog köpte de med var sin köttbulle till oss andra. IKEA hade tydligen även erbjudit försäljning av garvad lax (nej, jag har ej skrivit fel). Vi som åkte till grottorna möttes ej av några större smakupplevelser utan vi möttes av små tjuvaktiga apor och en massa trappsteg (270 något enligt taxichaffören).
En av aporna försökte stjäla min vattenflaska som jag hade ställt ner på marken medan jag fotograferade. Flaskan var för tung för apan och det slutade med att flaskan flög en bra bit ner för trappstegen. En annan lite djävel hoppade på Marcus och rev honom eftersom han ville åt mangon som han hade i handen. Grottorna var fräcka men aporna var roligast.
Kl 17.00 var det samling i foajen för firande av midsommarn. 3st papegojblommor hade inhandlats för att sen möta sitt öde som en midsommarstång. Firandet började i fågelparken med dans runt stången och snapsande av billig sprit. Att vi blev uttittade är nog en underdrift eftersom det gick så långt att 3 indier bytte bänk för att titta på oss utan att behöva vända sig.
Efter mycket om och men med taxiturer och trafikstockning träffades vi utanför KLCC och vandrade iväg för att äta. Intaget blev av kinesisk sort. Jag åkte hem ganska tidigt eftersom bussen går kl 08.00 imorgon bitti.
God Natt! / Wioletta
Anna Johnsson
Klockan ringde 06.35 och man kände sig lika mosig som vanligt. Nere vid frukosten träffade jag Jonas och Marcus med de tre asiatiska tjejerna. Ett tårdrypande farväl iakttogs noga av de övriga 15 D'Tour-medlemmarna. Efter frukosten packades de sista grejorna ner i väskorna och jag kan tänka mig att en och annan svor högt över inköpen de hade gjort som inte fick plats i väskorna.
Väl i minibussarna på väg till Taman Negara väntade som vanligt en hisnande färd. Efter några hysteriska omkörningar och ett fartrekord på 150 km/h kom vi fram till Kuala Tembeling. Den andra minibussen ryktas ha kört med rutorna nerrullade bakom en sopbil ett bra tag, mums. Deras AC funkade ju inte så bra.
Väl framme fixade vi båtbiljetter och kletade in oss i myggmedel. Sedan var det dax för lunch på en liten och L Å N G S A M restaurang. Det tog nästan två timmar för alla att äta och servicen var ju inte resans bästa precis. Servitrisen körde ett eget lotteri på beställningarna och glömde ta betalt för några rätter -- ganska trevligt förstås.
Dax att åka flodbåt i 2,5 timme till Nusa Camp. Båtarna var avlånga och låga och det bruna vattnet kändes farligt nära. Allting runt floden var så grönt och vackert och vi såg några djur såsom bufflar, kor, fåglar och en minikrokodil?!
Vi kom fram till campen vid femtiden efter lite forsränning de sista 10 minuterna på floden. Ett par ryggsäckar blev lite blöta och en del av oss resenärer med.
Våra dorms är väldigt primitiva, som väntat. I varje rum finns endast X antal sängar och en plaststol. Eftersom generatorn på campen hade gått sönder fungerade inte fläkten, varmt och fuktigt var ordet! Toaletter och duschar finns gemensamt för alla som bor som vi. Toapapper är en lyxvara för de som har med sig.
Större delen av D'Tour tog sedan ett bad i floden och det var lite Aq-va-kul-känsla över det hela med strömmar, bubblor och stenar. Efter badet käkade vi middag på campen och de flesta tog hamburgare. Några var mer vågade och tog Sweet and Sour-kyckling. Alla verkade nöjda och glada.
Nu precis kom strömmen tillbaka och lyste upp den tidigare becksvarta natten. Guiden kom och tipsade oss om morgondagens turer. Alla är väldigt trevliga och hjälpsamma här på Nusa Camp. Blinkande, färgade lampor fördärvar nattlugnet. TV:n sattes på och störde djungelns alla ljud. Vi är alla förbluffade över den perfekta bilden, mycket bättre än tidigare på resan.
Nu när de sista snart slutat spela kort är det tid att sova. Alla ska krypa in under de ingenjörsmässigt uppsatta myggnäten. Bara uppsättningen gjorde en svettig i värmen. Pernilla leder dock tävlingen om snyggast myggnät. Hon och jag, som fick åka snålskjuts på henne, ligger under en liten sänghimmel, mysigt eller nåt!
Godnatt! / Anna
Anders Johnsson
Efter en förvånansvärt behaglig natt (första natten utan AC sedan Sverige...) vaknade vi och kunde konstatera att ingen blivit uppäten av de lokala djuren eller trasslat in sig i de fantastiska myggnätskreationerna. Efter en frukost som för en gångs skull bjöd på fler valmöjligheter än rostat eller orostat bröd, var det så dags för dagens aktiviteter. Alla utom "våra sjuklingar" (Magnus och Patrik) gav sig ut på en djungelvandring till en hängbro (gissa vad? Den påstods vara världens längsta; är allting världens högsta, längsta, tyngsta etc i den här delen av världen?)
Först fick vi åka över floden med en liknande båt som igår och på andra sidan blev vi avlämnade på en brant stig som visade sig vara representativ för resten av dagens utfärd, smal och ganska svårforcerad stig.
Djungeln visade sig vara ganska "djungelaktig": mycket träd och annat grönt, bra, varmt, svett (ja, inte själva djungeln alltså). Som förväntat var det inte så många odjur att se (inte stora i alla fall). De djur som bjöds var apor, fåglar, fjärilar etc., men inte minst IGLAR. Helt plötsligt hittade vi blodfläckar på kläderna och det visade sig vara blodiglar som tyckte att lite D'Tourblod skulle vara gott... De flesta råkade ut för dem även om Emil hittade den mest imponerande på sig. Linus hade studerat "igelologi" och tog bort iglar med tändare.
Sedan var det dags för vandringens mål: "The Canopy Walk", den tidigare nämnda hängbron. Det visade sig vara en följd av broar med fasta plattformar emellan, det hela var ganska vingligt och de som inte tyckte om höjder kunde behärska sin glädje över vinglandet... Utsikten var i mitt tycke fantastisk, roligt att se djungeln lite från ovan.
Efter bron delade vi upp oss. Marcus, Jonas, Anders P och Mikael gick vidare för att titta på några grottor och i mån av plats övernatta i djungeln. Vi andra åkte hem till Nusa Camp för mat, bad och slöande. Väl hemma visade det sig att sjuklingarna hade blivit mycket bättre och verkade njuta av endagsavkopplingen. Badande och flodfärd i gummiringar gällde för de flesta (sjuklingarna, Jimmy och jag agerade badkrukor).
Efter ett par timmar kom grottvandrarna hem, eftersom stugan i djungeln redan var uppbokad. Eftermiddagen ägnades sedan åt mer slöande, läsande, bad. Efter middagen på kvällen satt vi kvar och snackade spelade kort och planerade morgondagens äventyr. Just nu missar jag en massageorgie (snyft).
Dagens citat: "Det är lättare att läsa när man sover" -- Jimmy
PS. Det må ha sett löjligt ut när jag satte på mig kängor och långbyxor samt kängremmar, men jag slapp å andra sidan iglar...
God natt / Anders
Magnus Isaksson
Ännu en natt i djungeln utan AC och trots det fryser man lite på morgonen när man vaknar, känns lite konstigt. Gruppen delades upp mellan två olika expeditioner, båda till vattenfall. (Två olika alltså.) Eftersom jag inte gått något innan så valde jag det vattenfall till vilket man behövde gå. Det andra kunde man åka båt till.
På vägen till vattenfallet fanns det tre större "flodövergångar" som skulle passeras och Anna J visade redan vid den första av dem hur man inte skulle göra. Hon tog sig alltså ett litet dopp... Vid den andra övergången följde Tobias hennes exempel. Annars var Tobias stora bedrift vid vår lilla vandring att han var hjälten vid flodövergångarna som upp till knäna med vatten traskade runt och rekognoscerade samt räckte en hjälpande hand till dem som behövde det (inklusive undertecknad).
När vi väl kom fram till vattenfallet var vi ganska eniga om att det var värt ansträngningen. Det kunde kanske inte matcha Viktoriafallen vad det gäller fallhöjd men när väl solen visade sig så fick man se bland det bättre som naturen har att erbjuda. Vattnet var dessutom MYCKET avsvalkande att ta ett bad i.
Vad det gäller det andra vattenfallet så får jag lita på Saras vittnesmål. De hade hyrt en båt och åkt på en jättemysig, kolsvart flod som slingrade sig mellan väldigt tät djungel. Efter att de landat fick de sedan gå en kort bit för att nå fram till vattenfallet, eller snarare forsen, som var orange av allt järn i vattnet. Det avskräckte dock ej från bad. De hade även sett flera djur, däribland resans första (tror jag) orm, en ekorre och en ödla.
Lite senare på dagen bestämde sig Anna P och Pernilla sig för att ta en längre "slangtur" på floden, i sällskap med en guide. Vad de inte riktigt hade räknat med var att det i priset ingick marijuana som guiden gärna ville bjuda på. Anna och Pernilla avböjde enligt eget vittnesmål.
Med en hyfsat pårökt guide begav de sig utför floden. Under påverkan av det inhalerade rapporteras guiden bl a ha gått i land för att till fots jaga en ödla.
Två saker glömde jag att nämna vad det gäller vattenfallsvandringen.
1. Det finns turister på den här campen som ger sig ut i djungeln ensamma och iklädda badshorts, badtofflor och T-shirt.
2. Genvägar är ofta senvägar, eller vad säger du, Djungel-Anders? Anders försökte alltså spara tid och undvika två flodövergångar genom att ta en så kallad "genväg". Vi som inte valde den vägen kom fram lika snabbt med slapp krypa fram på alla fyra samt, i princip, riskera livet i bergsklättring.
Sammanfattningsvis kan jag konstatera att vattenfall var dagens tema och personalen här på Nusa Camp är precis lika trevliga och förvirrade som vanligt.
God natt / Magnus
Sara Garmark
Hej, hej, hallå dagboken!
Denna dag var det återigen dags att packa väskorna och åka vidare till nästa ställe. Halva gänget gav sig av 8.45 för att ta dagtåget till Kota Bharu.
Vi som hade valt att istället ta nattåget passade på att sova lite längre och sedan äta en lång och välsmakande pannkaksfrukost. Något badande blev det tyvärr inte denna dag eftersom nattens skyfall (ett tag trodde jag att huset skulle spolas bort) hade dragit med sig massor av jord så att vår lilla fina fors fått en färg som mer liknade café au lait än vatten.
Istället för att bada roade vi oss med att packa, läsa, spela kort och lägga patiens. Innan vi klev på båten passade vi på att äta lite lunch. På menyn stod... PANNKAKOR!!! Lite virrig som jag är höll jag naturligtvis på att glömma bort att ta med mina nytvättade kläder men till slut var allt och alla ombord på båten och vi kunde fortsätta vår resa. Från Kuala Tembeling tog vi en bil till Jerantut och Travellers Inn. Chauffören tyckte att Annas Kent-band var sentimentalt och så bjöd han på friterade bananer.
På Travellers Inn skaffade vi ett rum till Linus som tyvärr mådde jättedåligt. Vi andra lämnade vårt bagage och gick ut för att "göra stan". Ägaren till hotellet körde oss till tågstationen så att vi kunde köpa tågbiljetter och frågade sedan när han skulle hämta oss. När vi sa att vi kunde gå hem (500m) blev han väldigt förvånad.
Även fast Jerantut var en liten håla så lyckades vi fördriva tiden ganska bra. Det första vi hittade var ett Internet-stället och svältfödda på datorer som vi var så rusade vi in. Att gå runt staden, inkl. nattmarknaden, tog inte så lång tid men när vi satt och åt på en restaurang dök chauffören från tidigare upp och frågade om vi inte ville åka någonstans. "Karaoke?", sa han. "Oh, yes!" sa Pernilla och så blev det. Fram tills att det var dags att bege sig till tågstationen satt vi således och lyssnade på en massa malaysiska mushlåtar och den ena sjöng falskare än den andra.
Det är klart, vi sjöng ju en och annan låt själva också... ;-)
När det var dags att åka till stationen kom chauffören och hämtade oss som avtalat, vi plockade upp Linus och bagaget på vägen. Väl på tåget tog det inte så lång tid innan alla hade somnat, det hade varit en lång dag.
Tack och hej leverpastej / Sara
Johan Alfvén
Så var de nu sjutton deltagare på väg ut till en öde ö för att tävla om vem som skulle bli årets super-Robinsonare. Fördelade nio-åtta i varsin båt var utsikten helt underbar. Alla var på gott humör och solen strålade.
Hej alla! Nu har det blivit min tur att skriva. Först skall jag fylla i gårdagen för oss som tog dagtåget till Kota Bahru. Vi tog flodbåten klockan nio och efter två timmar nådde vi civilisationen. (Efter 1 timme och 55 minuter kunde man se en viss mentor utföra akrobatiska konster för att bevattna en tom vattenflaska.)
En taxi tog oss sedan till en liten tågstation. Där träffade vi på en svensk familj (en mamma, en pappa, två åttaåringar och en treåring -- påminn mig om att inte åka halva jorden på semester med småttingar) som också skulle ut till vår öde ö. Denna treåring var en glad typ som inte tjöt och skrek... not!
Under resans gång kom det fram att man inte skall spela kort med Magnus. Kort försvann och dök ibland upp helt oväntat. Dessvärre kunde inte spelet avslutas då en tågnisse sa att det var mycket bättre att hoppa av i Pasar Meni. I denna by bodde tågnissens farbror och 15 kusiner som alla ville köra oss med taxi till Kota Bahru. Som tur var föll ett tropiskt regn med vår taxiresa. I sedvanliga höga fart fast nu med fullständig imma på vindrutan styrde taxichauffören oss faktiskt till rätt hotell. (Nämnas bör att bilden saknade taxiskylt och mannen som körde aldrig hört talas om McDonalds. Öl visste han inte heller hur det smakade.) Det var dock tre deltagare som kom bort med de dök så småningom upp. Två rum med fem i det ena och fyra i det andra.
Nu en sista kommentar om gårdagen. Dassapapper är hårdvaluta i detta land. På hotellet fanns en helt ny fin rulle av malaysisk kvalité. Alla fyra (jag, Anna J, Anders J och Magnus) tänkte att den ska vi ha med ut på den öde ön. Då gick Magnus in på toa och efter tjugo minuter dök han upp igen efter att han fiskat upp toarullen som han tappat i toan. Magnus får gårdagens fåntrattströja om vi haft någon. (Denna händelse kan bero på att han i det tropiska regnet inte såg dörrkarmen i taxin utan dunkade skallen ordentligt i denna. Som minne har han nu ett 2cm gosigt jack bland kalufsen.)
Nu är jag och Jimmy lyckliga. Där vi är nu har vi två velat vara i sjutton dagar före denna. Sandstrand, varmt och mycket klart vatten, palmer, små fina hyddor 50 meter från havet mm. Dessutom skall det finnas TV där vi kan bevittna fotbolls-EM.
När vi kom fram fick vi som de vanliga nollorna i TV-Robinson hoppa av i vattnet och vada iland med vår packning. Till skillnad från mes-Robinsonarna slogs vi med jättekrabbor och vithajar då vi tog oss de tre meterna till stranden. Efter 15 minuter hade vi byggt våra strandhotell och alla kunde gotta sig i havet med snorklar och simfötter.
Klockan fem blev vi bortkörda av "frivillighetskåren för att plocka stranden ren." Massa dumma turister plus några öanställda som tog bort sjögräs och andra olämpliga objekt från den vita stranden. Vi sjutton Super-Robinsonarna tog istället tillfället i akt att ladda upp med meditation och andra konster (däribland en rund boll) inför den första Super-Robinsontävlingen imorgon frukost.
Halv åtta lagade vi mat. Under snorkeltiden hade jag fångat ett gäng bläckfiskar och några andra fiskliknande arter, däribland kyckling. Detta sköljde vi ner med vatten från en källa vi hittat inåt ön. Vätskan liknade mycket Coca-Cola och jag misstänker att det är från denna ö som The Coca-Cola Company hittat sitt hemliga recept.
Just nu sitter nio av deltagarna och spelar ett inhemskt tärningsspel. Vi ska sedan försöka muta vakterna för att kunna se på semifinalen i EM.
Party on / Johan
Anders Persson
Efter en god natts sömn började denna dagen bra. Johan hade bestämt att boken skall fortsätta delas ut genom en Råbbingsån-tävling och denna "vann" jag. Den visade dessutom att min hjärna nu HAR tagit semester utom de autonoma delarna. Den utsökta frukosten avslutades och väl nedanför de numera legendariska 23 trappstegen utbrister Jimmy:
-- Fan att man inte köpte Dr Bombay när man var i KL!
Vi vet inte om detta enbart beror på värmen eller tillfällig sinnesförvirring men det var inte någon längtan efter musik i varje fall.
Lite förberedelsetid efter frukosten gjorde att nästan alla följde med på snorkeltur. Vi stannade till på fyra olika ställen. Det bjöds på massor av olika småfisk i alla tänkbara färger. En rätt stor fisk som vi kallar hamhead (köttskalle) såg jag och vi följde en green turtle. Sista stoppet var Shark's Point och en del fick se hajar också, dock inte jag.
Strax efter vi kom tillbaka såg vi till att fylla på våra depåer. Snorklingen tog trots allt på krafterna och solen hade satt sina spår på en del också. Vi undrade, när vi satt vid lunchbordet, om det hade kommit några stora läskflaskor som vi beställt. Några trodde då att hon den "kraftiga" (föreståndarinnan, Patriks anm.) var och fixade det nu. Frågan var hur de kommer hit? Hon simmar! Och flaskorna flyter väl!? Det gör hon också, tyckte Anna J.
Efter lunchen intogs stranden av alla! Antingen solandes eller i skuggan. Antingen stilla eller med aktivitet. Inte allt för långa perioder gick utan att man gick ner i vattnet för att värma sig. En volleyboll hittades och vi fick ihop två tremannalag för en match. Jonas, Mikael och Magnus mot Emil, Johan och mig. En mycket rafflande match med undertecknad som vinnare, 15-12. Mycket svett på kroppen men mer sand så ytterligare ett dopp blev det.
Efter min "vinst" på morgonen så hade jag planerat för nästa Råbbingsåntävling. Alltså samlade jag gänget och presenterade tävlingen: Classic Perhentian Bowling. Tävlingsledare var Klas-Robban. Även denna tävling var mycket spännande men redan efter första omgången stod Wioletta och Tobias som delade vinnare och får alltså arrangera morgondagens tävling. Anna J visade framfötterna igen vid regelgenomgången. Hon kan bowling! Efter en hel oändlighet av omgångar så kunde en absolut förlorare koras. Nämligen Mikael! Han skriver således i dagboken imorgon.
Alla var utmattade av tävlingen och började förbereda att sig inför kvällen. Jonas och Marcus förberedde sig på volleybollplanen och försökte se om de hade någon framgång bland deltagarna. Senare undrade Marcus om det kunde bli bra tryck bakifrån. De flesta gick sedan upp och käkade kvällsmat på hemmaplan. Mikael, Marcus, Jonas och jag gick in till grannen för att se om de kunde bjuda på något gott. Det gjorde de! Efter maten tog det numera sedvanliga tärningsspelet vid. För en gångs skull fanns alla tjejerna vid bordet. Detta var uppladdning inför den andra semifinalen som åtminstone en del tokar skall se. Hur spelet gick, både tärning och fotboll, kanske redogörs för imorgon.
Mikael Ranbro
Gårdagen avslutades, efter tärnings- och swinglektioner, med en underhållande men orättvis fotbollsmatch mellan Holland och Italien. 0-0 efter 120 minuter och Italien vann på straffar.
Frukosten blev splittrad, kanske ett tidigt tecken på de grupperingar och koalitioner som börjat bildas i det hårda Robinson-klimatet. En annan anledning kan vara att Johan, Anna J och Magnus bestämt sig för att hoppa på ett billigt erbjudande på dykarcertifikat. Även Anders P och Marcus intog en tidig frukost för att snabbt komma ut och dyka.
Själv tyckte jag, tillsammans med Emil och Tobias, att en liten morgonpromenad till andra sidan ön kunde vara trevligt. När vi tre timmar senare äntligen lyckats ta oss tillbaka till vår strand igen hade vi gjort den samstämmiga erfarenheten att djungel-trekking i sandaler och shorts trots allt är överskattat.
Under vår färd hade vi fått se många fantastiska ting. Mest utmärkande den legendariska "Tourist Resort Center" på öns norra del. Djungeln öppnade sig plötsligt för breda avenyer i glittrande betong, där vågornas brus ekade bland de romerska kolonnerna ackompanjerat av det förföriska suset från dygnet-runt-AC.
Rapporter från övriga gruppen:
* Anders fick äntligen se hajar (och en Jenkins whipray).
* Marcus såg muränor (och ett par trevliga flickor).
* Pernilla såg alla möjliga syner (feber).
* Anna P, Sara och Jonas stötte på apor och jagade kolibris.
* Jonas och Emil var på ödlejakt, men blev i sin tur bortjagade av mygg.
Robinsondags!
De 15 kvarvarande deltagarna samlades på den vid det här laget stormhärjade stranden. Sammanbitet trotsade de väder och vind för att slutföra den diaboliska tävlingen, konstruerad av Tobias och Wioletta. Tävlingen gick ut på att få en kokosnöt att landa i en ring i sanden. Linus avgjorde snabbt och bestämt kampen om förstaplatsen, men sistaplatsen blev mer omstridd. Till slut lyckades dock Emil besegra en matt och hallucinerande Pernilla som får äran att föra bok imorgon.
Kvällsvarden intogs av de flesta på Wanderer's Inn, och som kvällen innan var maten av toppklass även om man nog skulle varit förutseende och beställt någon gång vid lunch.
Pernilla Persson
Lördagen var för min del garanterat mycket bättre än dagen innan. Hallucinationerna var nere på normal nivå och ingen verkade anse att jag var mer snurrig än vanligt! Frukosten var som vanligt god och själv laddade jag stenhårt med två rostade smörgåsar och ett halvt glas juice!!!
Det som därefter officiellt stod på programmet var snorkeltur nr 2 men uppslutningen var inte rafflande. Anna, Johan och Magnus skulle dyka, Jonas var lite febrig, Mikael klagade på sina röda vader och själv var jag inte på toppform efter gårdagen. Alltså åkte de 11 resterande av gänget ut för att snorkla men det verkade inte ha blivit någon större succé. Det hade mest vara varit DJUPT!
På eftermiddagen trodde Tobias att det var reklamdags. Han låg som en streckgubbe i sanden (7up-reklamen) och bara väntade på att bli fotograferad! Men fotograferna uteblev.
Bäst som det var kom Patrik fram och bjöd in oss på middag på restaurangen med kulörta lyktor kl 8 på kvällen. Alla förstod genast att detta hade med Patriks stora dag att göra. Så fort Patrik gått började vi tissla och tassla om vad vi skulle kunna ge honom i present. Efter mycket om och men bestämdes det att vi skulle köpa ett par skrälligt mönstrade shorts från boden bredvid. Dessa var tänkta att "matcha" hans skjortor!
Vid 5-tiden (tror jag) startade volleybollturneringen mellan de olika länderna som fanns representerade på ön. Sverige hade lite svårt att få ihop ett lag (Marcus, Micke, Anders P, Jocke från ett annat gäng och en febrig Jonas). Senare anslöt en tjej som hette Jenny också och spelet kunde börja.
Sverige förlorade helt klart den första matchen. Å andra sidan vann de helt klart andra matchen.
På kvällen samlades vi på restaurangen! Patrik var i sitt esse och när vi började sjunga och sedan överräckte presenten var han rörd till tårar!!! Maten var god och den kom faktiskt in ganska snabbt.
Plötslig kom det in en malay och stämde upp i Happy Birthday på malaysiska med gitarren i högsta hugg. Mycket lyckat!
Johan Alfvén
Så var man tvungen att skriva igen. Totalt utmattad blev jag tillstucken en lapp där jag skulle rita Malaysias flagga samt rita ut några städer på en obefintlig karta. 14,5p och jag var förloraren. Anders P vann på 21p men så har han ju lite mer erfarenhet än oss andra.
Nu var denna dag en bra dag att förlora på. Den hårda förlusten försvann i sinnet ganska snabbt då jag fick mitt dykarcertifikat. Jag, Anna J och Magnus har i tre dagar gått en intensivkurs från 8:30 - 22:00 och lärt oss dyka. Tyvärr har Anna blivit sjuk och kan troligen inte avsluta kursen. Jag och Magnus fick dock två fina dyk under dagen. Vi såg massor av fiskar och en green turtle.
Vad de andra hade för sig under dagen skall enligt skyddade källor vara strandraggning och badande. Kvällen avslutades med BBQ och jag tycker själv det var smaskens. Detta sköljdes ner med mina återstående öl och det var tänkt att det skulle bli lite partaj. Nu var alla avslagna och någon mystisk slöhet har infunnit sig hos deltagarna. Det blev emellertid lite fart på dom när jag efter samarbete med kocken tog fram tre praktfulla exemplar av durianfrukter. Alla började slåss för att inte få smaka. Det kom också fram en engelsman eller något liknande och påpekade att alkohol och durian kan leda till allergiframkallning och död. Detta bekräftades också av lokalbefolkningen. En liten smakbit fick det bara bli.
Klockan tolv så gick vi hem och sov.
Anders Johnsson
Även den 23:e dagen av resan tillbringades med trivsam avkoppling och slöande. Det vill säga för oss som var kvar på ön. Marcus, Jonas, Anna P och Pernilla åkte nämligen med 8-båten ifrån oss för att sedan fortsätta med bil till Singapore, så av förhoppningsvis lättförståeliga skäl kommer deras äventyr inte att beskrivas så grundligt idag...
Det känns som att vi nu har lyckats komma fram till det eftersträvade målet av närmast total avslappning (melankoliska hävdar Magnus). Jag tillbringade förmiddagen med en liten djungeltur med stranden på andra sidan som mål. Väl ute på promenaden visade det sig att även den andre Anders samt Johan & Tobbe hade kommit på samma lysande idé.
Djungeln var som väntat varm och svettig, men det var trevligt att få titta på djungel i sitt eget tempo. Inte heller här var det så många stora och imponerande djur. Jag hittade mest myror, lite fler myror och några små ödlor, inte ens aporna som alla andra verkar ha sett såg jag. Anders P däremot träffade en varan i 1,5-metersklassen.
Efter att ha sett turistparadiset på andra sidan ön är jag ännu mera övertygad än innan om att vi bor på den trevliga sidan av ön...
Resten av resenärerna verkar mest ha tagit det lugnt och ägnat sig åt böcker, sol och bad. Vissa undantag finns dock: Johan, Emil och Tobbe har varit ute och dykt. Jimmy och jag hyrde en kajak och roade oss med att titta på ön från ett annat håll (jag fruktar träningsvärken imorgon...).
Dagens roligaste händelse var dock att Anna J trotsade sin krassliga hälsa och skrev slutprovet för dykarcertifikat vilket hon klarade --- GRATTIS!
På kvällen var det så dags för dagens Robinsontävling, som visade sig bestå av att hålla sig inne i en cirkel exakt 5 minuter samtidigt som Emil (som höll i leken) ställde kluriga frågor till oss. Som du nog redan gissat förlorade jag eftersom jag hoppade ur cirklen alldeles för tidigt. Anna J vann med knapp marginal.
Nu på kvällen har det ätits i spridda grupper.
Nu verkar det som att våra dykare har återkommit och det ryktas om HAJAR.
Nu är det tärningsspel för de som är roade av det och slutdrickande av ölen i kylen.
God natt! / Anders Johnsson
Anna Johnsson
JIPPEY!
Nu har jag äntligen fått mitt kära dykcert! Tredagarskursen blev femdagarskurs och en timme innan hemfärden fick vi upp från sista dyket. Det trodde jag knappast när jag låg och febersvettades igår...
Just nu sitter vi på nattåget på väg till Singapore och vi bevittnade just städning på hög nivå. Det kom just förbi TVÅ städsnubbar med EN svart (svart som i jätteskitig) skurmopp. Precis framför min ryggsäck slängde de ner moppen och gjorde ett sporadiskt halvmeterlångt kvasttag för att sedan gå vidare 5-6m innan nästa. Märk väl att det krävdes två nissar till detta...
Idag har det annars inte hänt mycket på ön, om vi ska gå bakåt i tiden igen. Jag, Tobbe och Johan har dykt två dyk (Magnus 1) och jag paniksolade 20 minuter däremellan. Annars tror jag mest att det har solats och badats fram till avresan kl 16. Tidvattnet var väldigt högt och vattnet sköljde upp under solstolen på stranden, härligt! Jag hade gärna stannat några dagar till och jobbat på avslappning och bränna, men man kan ju inte alltid få som man vill.
Anders P och Johan (eller hur var det nu?) har lekt barmhärtiga samariter och gett bort vodka (eller det ska i alla fall föreställa vodka, trots doft och smak) till de på Anders divecenter. Källorna säger att det var uppskattat!
När klockan var fyra kom det, som beställt, två båtar för transport till Kuala Besut. Båtchaffisarna var dock väldigt fega och vågade inte köra in till stranden utan stannade snällt utanför bojarna. Alltså fick vi bli utbåtade i omgångar till båtarna av Ocean Blues båt, som dessutom knappt ville starta. Långt om länge kom vi iväg på böljan den blå. Det böljade MYCKET och det blev en VÄLDIGT skumpig färd. Jag trodde att jag var smart som satte mig långt bak för det skulle ju inte skumpa så mycket där. Det var i och för sig rätt men jag blev desto våtare. Sara säger att det var vår blötaste resa hittills, inklusive resorna till Polen och Finland. ;-)
Väl över på fastlandet blev det taxi till Kota Bharu. Vi sa attt vi skulle till McDonalds -- Yes, yes, sa han glatt, som vanligt. Efter en förhållandevis lugn färd, förutom att vi nästan körde över får och kor, stannade taxin på en gata någonstans i stan -- men var undrade vi? Vi sa igen att vi ville till McDonalds och då körde han glatt till KFC -- McDonalds?! Vi upprepade "M" några gånger och till slut kom vi fram till McDonalds -- t o m rätt "M"! Personligen tror jag mest att chaffisen hade tur.
Tjugo minuter senare hade vi klämt ner lite mat och personligen tyckte jag att det var smaskens. Tänk att två brödbitar med en kycklingbit -- med avplockad panering -- kan smaka så gott! Fast jämfört med min banandiet som jag levt på så är nog det mesta gott...
Taxijakten tog fart igen och vi åkte för ockerpriset 15 pengar till tåget i Wakaf Bharu. Vi hade dock inte tid att leta vidare eftersom vi hade bråttom. Dessutom ville knölen inte ens hjälpa oss med väskorna ner i bilen.
Mikael, Tobias och Emil hade åkt med en käck taxichaufför som gladeligen hade skvätt ner en pojke som stod i en djup vattenpöl. Han hade verkligen svängt in för att skvätta ner honom och alla i bilen hade skrattat hjärtligt, fy skäms pojkar!
Nu sitter vi på tåget -- eller ligger -- och kupéer finns det inga. Istället ligger alla längs med spåret så hela vagnen är en jättekupé.
Jag har utlyst Robinson-tävlingen för morgondagens författning. Illustrera när Jonas träffade Maria, fria associationer är tillåtet. Deadline är imorgon innan vi kommer fram 8.40. Anledningen att jag fick skriva idag vet jag inte, men de påstod att jag var den enda som hade hittat på något som var värt att skriva om... Jag hoppas att Jonas, Markus, Anna och Pernilla har det bra på sin färd. Det får själva komplettera när vi träffs igen.
Nu ska jag snart sova, godnatt! / Anna
Tobias Sörensen
Jaha, då var det dax att skriva igen, eftersom jag missade att lämna in ett bidrag till gårdagens Robinsontävling. Jag verkar ha problem med konceptet vinna/förlora, förlora/vinna (måste ha smittat av sig från tärningsspelet tror jag bestämt).
Tolv timmars nattåg blev till sexton på grund av att de stannade tåget med jämna mellanrum för att laga den icke befinitliga AC:n. Varmt och svårt att sova alltså. Vid lunchdax klev vi genom den Singaporeska tullen och jag tror att alla drog en lättnadens suck då vi var igenom. I alla fall så tyckte jag att det hade känts lite olustigt med någon som letar genom ens bagade på jakt efter droger. (Speciellt med tanke på dödsstraffet vid smuggling.)
I Singapre delade vi upp oss i grupper, allt efter tycke och smak, och folk gav sig iväg till flygplatsen, China Town och "Slim Jim". Panik-sista-minuten-shopping på högsta nivå! Shoppingen fortsatte även efter att vi slutit upp igen på flygplatsen, men de av oss som tagit nattåget tog en välförtjänt paus och duschade i gymet. En och en halv dag i tropiskt klimat utan dusch sätter sina spår!
Denna gången hade planet inga problem och resan gick smärtfritt. 07.10 landade planet på Kastrup och vi tog första bästa tåget över brom till Malmö och Sverige!
Därmed sätter jag punkt för en mycket lyckad resa och dess dagbok!
PS. Väl avstigna på Lunds central skulle Anna J, Wioletta, Jimmy och Johan ta en taxi hem. Medan taxichauffören lägger väskorna i bagaget passar Johan på att ta plats i framsätet -- på vänster sida!!! Det var en bedrift att lyckas klämma in sig framför ratten med ryggsäck på magen utan att upptäcka att man klivit in på fel sida ;-) Taxichauffören såg förbryllad ut och frågade om de just kommit hem från England men alla skrattade för mycket för att kunna svara honom...
Jonas Morwing, Anna Persson, Pernilla Persson och Marcus Wiklund
Klockan 0800: Fyra av expeditionsdeltagarna hade bestämt sig för att söka nya faror, och fullpackade lämnade de ön bakom sig med spänd förväntan på de dagar som komma skulle. Planen var som följer: Ta sig till Kåta Bahru för att hyra bil och därefter ta sig via kustvägen på östra delen av Malaysia ned till Johor Bahru. De djärva deltagarna som tog sig an den Malaysiska vänstertrafiken var Marcus (bilhyrare), Jonas (förste chaufför), Anna P (kartläsare) och Pernilla (vätskekontrollant). Klockan 12:00 hyrde vi bilen och påbörjade sökandet efter rätt landsväg. Detta visade sig inte vara alltför lätt med tanke på den kaotiska trafikrytmen och den spartanska skyltningen.
Väl ute på rätt väg flöt allt ganska väl bortsett från en del mindre missöden. Marcus gjorde en ofrivillig växling vid ett försök att ändra stolsinställningen och Jonas öppnade nästan bagageluckan under körning i ett fumligt försök att dra i handbromsen (som givetvis inte sitter på höger sida om föraren).
Efter ett kort fruktstopp då Pernilla badade både kjol och skor i ett försök att skölja frukten, kom vi till ett stort orosmoment: En poliskontroll! Faran blåste dock snabbt över då poliserna såg våra vilsna västerländska ansikten och med breda flin gav de oss tummen upp och vinkade förbi oss -- en markant lättnad fyllde bilen.
Färden fortsatte med goda miner förbi sköldpaddsstranden där vi planerade att övernatta. Vi kom fram till Tanjung Jara (där det enligt Lonely Planet skulle finnas ett sevärt palats) med tillhörande resort. Efter en halvtimmes letande efter infarten lyckades vi förirra oss in genom bakvägen till resorten. Detta upptäcktes då vi befann oss i bil på ställets promenadstråk på väg att köra in på tennisbanan. Där gick gränsen tyckte Marcus, som lade in backen och knixade ner bilen till den FINA restaurangen nere vid stranden. Väl där fann vi snabbt ett flertal servitörer som var ivriga med att förklara hur vi skulle komma ut därifrån och komma till huvudingången istället. (Mycket god engelska noterades hos personalen.)
Väl framme spenderade vi en halvtimme med att förundras över det lyxiga resort som var byggt i en fantastisk stil, placerat vid randen av ett klarblått hav med en gyllene strand. På området fanns även ett mysigt promenadstråk som tog oss förbi stranden och en enorm pool, byggd i etager, som låg ned mot stranden.
Ett AC-kylt lusthus i trä och glas agerade styrketräningslokal. Något gammalt vackert palats hittades dock inte. Väl framme vid receptionen, som var byggd i samma luxuösa stil, var vi övertygade om att vi hittat vårt övernattningsställe -- ända till vi fick reda på dygnspriset: 700 till 900 ringit per natt. Vi ansåg att priset var lite väl högt :-) och begav oss tillbaka till sköldpaddsstranden. Awang's erbjöd oss ett lagom porrigt rum med AC och två dubbelsängar för 100 ringit. Huset var rosa, rummet var rosa, sänggavlarna var rosa, och dessutom inplastade. Rummet hade dessutom flerfärgade fönster i stil med en kyrka och detta gjorde knappast saken bättre.
Vi åt en välbehövligt och god middag och tog därefter ett avsvalkande kvällsdopp. Jonas fick en rosa handduk och eftersom han mest suttit på "mamma-sidan" i bilen fick han vara mamma i vår familj. Marcus var pappa och Pernilla och Anna barn.
Efter ett tag började Jonas knysta om att det inte var rättvist att han skulle vara mamma, när det fanns två riktiga tjejer i bilen, men eftersom alla andra var nöjda med sin roll var det ingen som ville byta med honom och han fick förbli mamma.
Efter en omgång whist (som Anna och Marcus vann med 14-3), och livliga diskussioner om en eventuell tur till KL ramlade vi i säng vid 23:20.
Strax innan klockan 12 knackade det på dörren, vilket var signalen för att det hade upptäckts sköldpaddor på stranden, och fyra yrvakna med ivriga svenskar for upp ur sängarna medan adrenalinet började pumpa.Vi skulle få se en sköldpadda vägandes upp mot 750 kg kravla upp på stranden och lägga ägg. Detta var en av de få stränder i världen på vilken man kunde få se detta naturens skådespel. Döm om vår besvikelse då det bara var nattgubben på hotellet som bad oss ta in våra saker från klädstrecket där ute.
Snart föll vi i alla fall åter in i en orolig sömn drömmandes om stora sköldpaddor och diskreta dörrknackningar.
En och annan tanke gick nog också till KL-hållet.
Jonas Morwing, Anna Persson, Pernilla Persson och Marcus Wiklund
00:45 ringde klockan och vi begav oss ut på en lång promenad letandes efter sköldpaddor. Över en timme senare var vi trötta och varma åter vid hotellet. Besvikelsen över att inte sett en enda sköldpadda var total.
Klockan 09:30 satt vi vid frukostbordet, fortfarande lite besvikna efter nattens äventyr och mycket irriterade på den högläsande pappan i den svenska familjen som satt bredvid oss. Han höll menyn för sig själv och lät ingen annan i familjen se vad restaurangen hade att erbjuda. Mycket dominerande! Lite förhoppningsfulla var vi i alla fall inför den nya dagen.
Bil- och trafikvanan från föregående dag gav sig till känna och vi närmade oss vårt första delmål utan nämnvärda intermezzon. Målet var, enligt Lonely Planet, en "Pittoresk Fiskeby." Denna visade sig dock vara svårfunnen och vi gav upp då vi till slut befann oss på fel sida av floden som byn låg vid. Ett snabbt stopp, och ett foto på gruppen med byn lååååångt bort i bakgrunden, sen susade vi vidare. På vägen tillbaka knäppte vi även några bilder på ett gammalt träsk. Varför? Kanske var det ännu ett fall av "Nåväl, jag har ju ändå kameran uppe!"
Vägen återfanns och vi begav oss söderut mot Cherating, den omtalade, för att inte säga beryktade gyllene sandstranden. Vi hann dock inte mer än några mil innan Jonas "var tvungen" att stanna till vid en golfbana och se hur den var. Banan var belägen precis vid ett stort och pampigt hotell med en jättestor mottagningssal innehållade en fontän med delfinstatyer och figurklippta buskage.
Med gårdagens utnyttjande av resort i frisk minne, kände vi att vi var tvungna att göra oss lite hemmastadda även här. Ett besök på lyxig toalett, en titt på golfbanan, införskaffande av APS-film och sedan var det dags för dagens genidrag.: Vi bad dem ta kontakt med Singapore Airlines för att se om Marcus och Jonas flygbiljetter skulle gå att boka om till ett par dagar senare så att Jonas skulle få möjligheten att träffa Maria i KL. Tanken om biljettskiftet slog pojkarna redan under natten, men då insåg vi även problemet med att just ringa och genomföra själva skiftet. Detta problem var nu åtgärdat. Genom att ge sken av att bo på stället utnyttjade vi deras gästfrihet och lät dem ringa och höra efter. Efter 20 minuters intensivt telefonerande fick vi reda på att det inte gick att boka om biljetterna, och när de ifrågasatte vilket rum vi bodde i bestämde vi oss snabbt för att lämna stället och fortsätta mot Cherating.
Sista biten mot stranden gick längs med en liten, ganska sliten gata och plötsligt var vi mitt inne i en härlig liten by med skockar av getter promenerandes på vägarna och bland husen. Vi noterade även en överrepresentation av spartanska (= risiga) hotell och mitt bland alltsammans fann vi stranden. Den beryktade sandstranden var kort, hade taskig utsikt, och kompakt mörk sand. Vi var föga imponerade. Det var inte hälften så spektakulärt som de bilder som målats upp i våra inre. Däremot hade den en stor beachvolleybollplan.
Bäst som vi vandrade omkring fann vi en stor flock med apor som slagit sig ner i närheten av en sophög. Somliga av dem hämtade käk i högen och verkade ganska ointresserade då vi försiktigt närmade oss. A-hanen däremot tyckte att vi gjorde intrång och gick till anfall. Framförallt reagerade han när några av de yngsta aporna kände sig illa till mods och gav ifrån sig ett litet skrik. Vår expedition var tvungen att retardera för att därefter göra några sista mutförsök med Jonas kex för att få de små liven på bild. Till slut lyckades dock hanen jaga bort oss. Och väl tillbaka i bilen fortsatte färden.
Mer eller mindre uthungrade stannade vi till i närmsta stad och besökte en inhemsk restaurang. Vi fick ångkokt ris med köttklumpar och till detta kunde man extrabeställa "dumplings", med havsdjur. Smaken var definitivt annorlunda och skum men Marcus klagade inte och som vanligt åt han upp det ingen annan ville ha.
Förarbyte och det var Jonas tur att tampas med den måttliga men livliga trafiken.Under dagen hade vi sett alltmer djur intill vägarna, vilket vi tog som ett tecken på att vi äntligen närmade oss, eller rent av redan befann oss i den mest inhemska delen av Malaysia och inte längre på turiststråk.
Djur som getter, kor och vildhundar befann sig på vägarna, men framförallt fanns det på många ställen stora flockar av apor som stod utspridda längs vägkanten och tittade på bilarna. Djuren höll vi på att erfara på ett högst konkret sätt då Jonas, trött och seg av körning missar en rad kor som är på vandring över vägen. Det är endast med en kraftig tvärbromsning som han lyckas undvika ett av djuren. Innan denna incident hade Jonas hunnit bli påmind om vänstertrafiken i landet efter att ha hållit till höger av gammal vana efter ett vägarbete.
Snart bytte vi förare igen, men innan dess hann Pernilla ljuga en del om sitt poängantal i tävlingen, vilket snart avslöjades av de andra.
Vi gjorde ett snabbstopp i Mersing, som är årets Robinson-by. Jonas skulle nämligen posta sina första vykort. (Starkt jobbat, Jonas.) Vi hann också stanna till vid en kinesisk kyrkogård, och knäppte några bilder. Bilfärden fortsatte några händelselösa timmar, där vi både diskuterade våra innersta fobier och snart lärde oss alla reklamginglar på radion. Till slut kom vi fram till Johor Bahru.
På väg in i staden ökade spänningen dramatiskt då mörkret lagt sig och vägen gått från att vara en liten kurvig landsväg, till en fyrfilig storstadsväg. Emellanåt kände Jonas att han ville ha ett finger med i spelet och drog överraskande i handbromsen när vi närmade oss rödljus. Det förvånade både förare, medpassagerare och övrig trafik.
Ovetandes om hur långt in i staden vi kommit letade vi oss fram till ett köpcentra för att fråga om vägen till ett lämpligt hotell. Här kommer veckans Malaysiatips: Fråga aldrig toalettkillen om var ni är eller något annat för den delen. Vi gick fram till en vakt för toaletten, räckte fram en karta och sa "Where are we in Johor Bahru?"
Efter att toalettkillen studerat kartan upp och ner i fem minuter svarade han "Yes, Yes, Johor Bahru". Stärkta av informationen letade vi raskt efter någon annan som kunde sprida lite ljus över vårt kartproblem. Efter mycket om och men bestämde vi oss för att prova en annan teknik: köra på känsla. Det fungerade betydligt bättre. Plötsligt befann vi oss i vad vi själva ansåg vara rätt kvarter. Med rätt kvarter avsågs det kvarter som enligt Lonely Planet skulle ha billiga hotell.
För att bli av med bilen medan vi letade efter ett ställe att bo på hörde vi oss för om vi kunde låna ett av de finare hotellens garage. Detta gick bra och vi blev lotsade till bilhissen. Parkeringen låg nämligen på våning 7-11 och boendet på 12 och uppåt. För att få ställa bilen där spelade vi väldigt intresserade av att bo där, medan Jonas smög iväg för att leta upp ett billigare hotell, eftersom dygnspriset var i mesta laget på "bilhotellet", 130 ringit för dubbelrum. Vi andra slog oss ner i hotellets lobby i våra svettiga linne och shorts och med ryggsäckarna släpandes efter. För att vinna tid, bad Pernilla och Marcus att få titta på ett av rummen och det var inte så konstigt att det var dyrt. Inkaklat badrum med inglasad dusch, trevligt sovrum och panoramafönster. Marcus frågade artigt hotellkillen ifall det fanns internet: "You see, I have some business to attend to." Efter ett tag kom Jonas tillbaka, glad över att ha hittat ett hotell som inte skulle kosta mer än 66 ringit för fyra personer. Det visade sig att även detta rum hade panorama -- från toaletten och ut på gatan. Mitt emot låg en restaurang. Eftersom rummet låg på andra våningen kändes de som om det inte bara var utsikten som var bra utan även insynen.
Efter att ha lagt in vårt bagage och lämnat bilen på uthyrningsfirman letade vi oss ut igen för att få någonting i magen. Vi stannade på Pizza Hut. Denna middagen blev dyrare än hotellrummet och vi kunde konstatera: Pizza Hut är dyra var i världen man än befinner sig.
Jonas Morwing, Anna Persson, Pernilla Persson och Marcus Wiklund
Morgondusch på toaletten med panoramafönster. Konstigt. Pernilla, som duschade efter Marcus upptäckte att persiennen inte var nere. En exhibitionist mitt ibland oss!
Vi delade upp oss för att göra våra shoppingsysslor och äta frukost innan vi åkte över gränsen till Singapore. Bland annat betalades det för bilen och vi framkallade våra foton.
Därefter var det dags att leta upp rätt taxiställe, vilket var lättare sagt än gjort. Det var endast från ett ställe som de körde till Singapore. På vägen dit fick vi diverse erbjudanden från privatpersoner, men eftersom de var lite väl dyrt satsade vi på den riktiga taxistationen och långt om länge var vi på väg till Singapore. Vi hade bestämt oss för att åka direkt in till staden för att kunna handla elektronikutrustning och därefter åka till flygplatsen. Men när vi kom till gränsen sa taxichauffören till tullaren att vi skulle direkt till Changi Airport. Väl på väg från tullen påpekade vi att vi först ville till Sim Lim och han svarade att han mycket väl visste det men att han bara hade sagt så för att vi skulle slippa packa upp allt vårt bagage. Snällt!
Efter lite kringelikrokar nådde vi så vårt mål: Sim Lim Square! Teknikmeccat, där vi skulle handla VCD.s, och MD-spelare. Vid våra förhandlingar och prutningar sprang vi på en del av de andra och några timmar senare hade vi följe ut till flygplatsen, där hela gruppen mötte upp och hemresan kunde påbörjas!
